Stefan Löfvén borgarnas man: Högerkursen cementerad!

Jag tror det var Albert Einstein som en gång sa att om vi ska lösa ett problem så kan vi inte fortsätta tänka i samma banor som vi gjorde när vi skapade problemet. Det är ingen devis som verkar ha väglett det socialdemokratiska verkställande utskottet när man nu utsett Stefan Löfvén till ny partiordförande.

Med Löfvén vid rodret blir det bara mer av det som skapade krisen för socialdemokratin, nämligen högerpolitik. I trettio år har socialdemokraterna vikit ner sig för trycket från höger och själva gått i spetsen för avregleringar, marknadsanpassningar, nedskärningar, privatiseringar, ökad arbetslöshet och ökade klyftor.

Stefan Löfvén har, under sin tid som ledare i IF Metall, utmärkt sig för att tillmötesgå kapitalägarna och borgerligheten. Under hela den tragikomiska affären med Saab i Trollhättan hjälpte man till med att sprida illusioner om skojaren Victor Muller och avväpnade allt motstånd från arbetarna så att till sist inget annat än nedläggning återstod.

Under finanskrisens början, när kraven på arbetarnas underkastelse kom som ett brev på posten från kapitalägarna, var Stefan Löfvén först ut med att skriva på lönesänkningsavtal. Med sitt engagemang för den miljövidriga kärnkraften har Löfvén också visat att han sätter kapitalägarnas kortsiktiga intressen före ett långsiktigt hållbart samhälle. Liksom han också visat att kvinnor ska ha lägre lön än män.

Göran Persson ”känner sig trygg” med valet av Löfvén. Det kan han göra. Med Löfvén ligger högerkursen fast cementerad. Socialdemokraterna kommer att fortsätta klistra sig fast vid borgerligheten. Löfvén är en borgarnas man i arbetarrörelsen, en trojansk häst som ska se till att socialdemokratin aldrig utmanar klassamhället.

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 DN4 AB AB2 AB3 AB4 GP GP2 SkD HD HD2 Exp D Svt Svt2 Intressant Bloggar om socialdemokraterna, samhälle, politik.

Bloggat: Svensson, Svensson2, Kildén & Åsman.

Texten saxad från Röda Malmö!

Guantanamo tio år – ett makabert jubileum

Så har världen kunnat notera ett makabert tioårsjubileum: så lång tid har det gått sedan Bushadministrationen upprättade fånglägret på Guantanamobasen på Kuba. Lägret på Guantanamo är ett ovanligt grovt exempel på hur mänskliga rättigheter sätts på undantag. Människor hålls fångna utan rättegång, utan att få veta vad de misstänks för, utan hjälp av advokater. Även barn, fjortonåringar, har suttit där. Fångar torteras, ibland systematiskt. Omvärlden har mycket begränsade möjligheter till insyn i vad som sker. Guantanamo är dessutom bara den synliga delen av ett internationellt gulagsystem som USA byggt upp efter 11 september med hemliga CIA-fängelser i olika länder. En del av dessa skräckkabinett må vara nedmonterade, men inte alla. Inom själva lägret på Guantanamo finns dolda specialförläggningar, till exempel det beryktade Camp Seven vars existens länge inte ens erkändes av amerikanska myndigheter.

Vilka är det då som sitter på Guantanamo? En del av fångarna skulle med all säkerhet kunna åtalas och dömas för allvarliga brott i civila domstolar. Men i många fall har människor förts till basen av tämligen godtyckliga anledningar – det har till exempel rapporterats om fredliga muslimska biståndsarbetare som gripits och fraktats dit för att de reste med penningsummor som var större än förväntade personliga reskassor. Andra har helt enkelt lojalt stridit för talibanerna i Afghanistan. Det är inget brott. Talibanregeringen satt vid makten i landet tills den störtades av amerikanska trupper hösten 2001. Kort tid innan dess hade talibanerna dessutom haft de bästa relationer med USA – precis som deras vänner, de styrande i Saudiarabien och Pakistan, fortsatte att ha efter 11 september.

Bushadministrationen använde energiskt bin Ladins terrordåd för att flytta gränserna för vilka folkrättsbrott USA själva skulle kunna gå iland med internationellt – och i stort sett lyckades man. Om den internationella borgerligheten haft någon skam i kroppen och protesterat med kraft hade detta inte varit möjligt. Men så har det inte blivit. Den som till äventyrs lyssnade på Sverige Radios ”P1 Morgon” häromdagen kunde i stället höra en ”debatt” om Guantanamo mellan två välkammade etablissemangsfigurer: Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, och försvarsforskaren Magnus Norell på Utrikespolitiska institutet. Båda var fulla av förståelse för att lägret finns, som Poirier Martinsson uttryckte det med sin milda stämma: ”Man grep terrorister på slagfältet. Man kunde inte släppa dem omedelbart för då skulle de antingen fortsätta strida och fortsätta försöka döda civila. Eller också skulle de hamna i fängelseceller hos främmande länders säkerhetspoliser. Man var tvungen att ta hand om dem.” Gulligare – och mer ohederligt – kan det knappast framställas.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om 11 september, Bushadministrationen, CIA-fängelser, Guantanamo, Gulag, Talibanerna, USA, Terrorism, Kriget mot terrorn, Samhälle, Politik

Saxat från veckotidskriften Internationalens hemsida!

För arbetarrörelsens och vänsterns nyprövning!

Förslag till krismanifest från Socialistiska Partiet

Inför Socialistiska partiets kongress i april diskuteras ett utkast till krisprogram för den samlade arbetarrörelsen och vänstern. Meningen är inte att utforma ett allomfattande partiprogram som täcker in alla viktiga frågor av betydelse i dagens samhälle – utan att rikta blicken mot den pågående kapitalistiska systemkrisen och föreslå åtgärder kring några centrala teman. Fokus i förslaget ligger på samhällsekonomiska frågor med utblick.
Förhoppningen är att förslaget kan stimulera till debatt och nya perspektiv och – framförallt – till gemensamma forum och ansträngningar att återskapa handlings- och offensivkraften i arbetarrörelsen och vänstern i bred mening. Nu inleds diskussionen bland medlemmarna i Socialistiska partiet om detta utkast som i sina huvuddrag fick grönt ljus av styrelsemötet den 20 december. Mycket kommer säkert att stöpas om i processen och vi inbjuder alla socialister över organisationsgränserna att bidra med sina erfarenheter och ståndpunkter. Låt oss tillsammans finna vägarna, språket och svaren som kan återsamla krafterna för motoffensiven.

Socialistiska Partiets verkställande utskott

12 jan 2012

Läs krismanifestet: Förslag till krismanifest från Socialistiska Partiet

Saxad från bloggen Mullvaden.

Kan Sjöstedt lyfta vänstern?

”Vår vision är självklar och enkel, den är allas lika värde och allas frihet…Därför är vi socialister och feminister”. Orden är Jonas Sjöstedts när han, efter att en överväldigande majoritet på Vänsterpartiets kongress valt honom till ny ordförande, håller sitt linjetal. ”Vänsterns frälsare”, även om inte alla epitet är lika översvallande har det framskapats en aura av euforisk optimism omkring den nye ledaren. Vänsterpartiets tid som ett ”futtigt” femprocentsparti ska snart vara ett minne blott.

Sjöstedt signalerar löftesrikt att klimatfrågan nu ska sättas i fokus, och att däri även inbegrips en progressiv fördelningspolitik och förslag om arbetstidsförkortning. Därtill, vill han, åtminstone i begränsad omfattning, lyfta frågor om ägandet, som de offentliga pensionsfondernas potentiella makt och att staten blir en aktiv ägare i strategiska företag som exempelvis Vattenfall. Men, trots den nye ledarens goda intentioner, tydliggör även den senaste kongressen att Vänsterpartiets grundläggande problem kvarstår: – Kapitalismen befinner sig i djup systemkris och kan inte längre erbjuda det elementära av arbete och välfärd. Miljontals människor världen över – från arabiska våren till proteströrelserna i Sydeuropa och USA – söker alternativ. Men Vänsterpartiet är ännu fjättrat inom det kapitalistiska systemets ramar. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. Man vill inte heller gå så långt som till ett samhälleligt övertagande av storbankerna. Talande var också alternativlösheten på kongressen inför nedläggningen av SAAB. – Partiet saknar en ordentlig utomparlamentarisk och antikapitalistisk praktik och strategi för att samla till brett motstånd, och blir därför det rådande systemets och det parlamentariska köpslåendets fånge. Visst gör många medlemmar ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser men partiets resurser är inte koncentrerade till att gemensamt mobilisera dessa krafter. Det är grunden till att man redan nu understryker att målet om oppositionen vinner majoritet i valet 2014 är regeringssamverkan med S och Mp, trots att man är väl medveten om att det betyder att stora delar av den egna politiken förvisas till malpåsen.

I dagens Sverige är vänsterkrafter svagare än någonsin i modern tid. Om Vänsterpartiet i högre grad lyckas föra ut en politik som utmanar de övriga riksdagspartiernas högerpolitik kan hela den svenska vänstern stärkas. Om partiet därtill välkomnar alla radikala socialistiska strömningar till ett verkligt pluralistiskt massparti finns chansen att förändra politikens styrkeförhållanden – missa inte den möjligheten!

texten saxad från veckotidningen Internationalens hemsida.

Handlingsplan mot extremism?

Strax före jul presenterade demokratiministern Birgitta Olsson regeringens ”handlingsplan mot våldsbejakande extremism”. Projektet är tänkt att löpa under åren 2012-14 och tilldelas 62 miljoner i ekonomiska medel. Meningen är att fokuset ska ligga på tre ”extremistmiljöer”: vit makt miljö, vänsterautonoma och islamisk extremism. Det handlar bland annat om att ”förebygga att individer ansluter sig till våldsbejakande extremistgrupper”, ”underlätta avhopp för

de som redan anslutit sig” och att ”stärka strukturer för samverkan och åtgärder för att motverka grogrunderna för det ideologiskt motiverade våldet”.

Visst finns det enskilda positiva åtgärder i denna plan, som att Brottsförebyggande rådet får i uppdrag att kartlägga omfattningen av hot och våld mot förtroendevalda, men i det stora hela är det ett ideologiskt aktstycke:
- Utifrån känt härskarmanér buntas yttringar av fascism, vänsteraktivism och islam ihop i samma

ideologiska spottkopp. I sin förlängning handlar det om att pränta in ett medborgerligt medvetande om att det är lika förkastligt att hänge sig åt klasskamp eller att göra motstånd mot västmakternas bombhärjningar mot länder med i huvudsak muslimsk befolkning som att agera och argumentera för rasistiska uppfattningar.
- Speciellt har företrädare för muslimer i Sverige uttryckt oro för att denna plan kommer förstärka tendensen att peka ut islam som något i sig negativt, och att risken för godtycke än mer accentueras:”Man har väldigt svårt att definiera vad våldsbejakandeextremism är. I en tidigare rapport nämnde man fem tecken på radikalisering. Det var ökade besök till moskén, att man skaffar skägg, reser till Nordafrika och mellanöstern, utövar en fysisk sport som till exempel kampsport och tittar på medier som al-Arabiya…” ( Fatima Doubakil, ledamot i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén,DN 2011-12-09)
– ”Regeringen avser att ge Forum för levande historia i uppdrag att sprida metoder och arbetsmaterial för att stärka ungas demokratiska värderingar”. Spåren förskräcker från Forums tidigare propagandakampanj mot kommunismen. Regeringens syfte är också att understryka att vi lever i den bästa av världar och att den liberala demokratin är den enda möjliga demokratin, att det bortom privat äganderätt och marknadsekonomi endast finns förkastningsbranter av mörker.

Den i realiteten mest våldsbejakande kraften i det svenska samhället är den borgerliga regeringen själv, med sitt ivriga stöd till alla typer av imperialistiska stormaktsexpeditioner och med sin faktiskt förda politik som vidgar de sociala klyftorna och gör att Sverige blir ett alltmer orättvist land att leva i.

Text saxad från: http://www.internationalen.se/blog/

Välkommen till nya Internationalen!

”Anledningen till den här lilla summeringen av tidningens innehåll och historia är att Internationalen nu fått en rejäl ansiktslyftning både på webben och som papperstidning. ”

Varje dag ser vi en rad uttryck för hur destruktivt det samhällssystem som dominerar över hela vår värld är. Det är därför det är så viktigt att bygga upp motkrafter mot den rådande kapitalismen och att ge liv åt drömmen om en annan socialistisk värld. Veckotidningen Internationalen är en sådan motkraft.

Internationalen kom ut med sitt första nummer redan 1974 och har genom åren varit en röd röst som genom analyser och reportage försökt spegla den socialistiska rörelsen och ge politiska svar i kampen mot det kapitalistiska systemet. Stieg Larsson, Devrim Mavi, Ingrid Hedström, Johan Ehrenberg, Eva Nikell, Rikard Warlenius och Håkan Blomqvist, är några av de skribenter som genom åren jobbat på tidningens redaktion. Nyligen började författaren och debattören Andreas Malm att skriva för tidningen.

Fyra gånger om året medföljer även den teoretiska radikala tidskriften Röda rummet där utrymme ges för djupare analyser från både svenska och internationella röster.

Anledningen till den här lilla summeringen av tidningens innehåll och historia är att Internationalen nu fått en rejäl ansiktslyftning både på webben och som papperstidning. En ny och fräschare hemsida, och en ny design som denna vecka når Internationalen-prenumeranternas brevlådor. Gå gärna in och kika runt på hemsidan och teckna dig för en prenumeration om du inte redan har gjort det!

Här kan du läsa det senaste numret gratis:
Veckotidningen Internationalen nr. 38 2011

Alltid tråkigt med låg aktivitetsnivå…

Men ambitionen är att öka och förbättra. Under ytterligare en tid framöver kommer innehållet uppdateras lite om något, och möjligen ser bloggen dessutom mindre logisk ut än på länge. Form och funktioner ska dock fixas till revolutionär kvalité och ögonfröjd. Därefter ska vi se till att den här skiten börjar leva igen. Håll ut.

Att vara revolutionär del 11: Fyra förutsättningar.

Man kan alltså säga att vi är revolutionärer utifrån fyra förutsättningar:

• Vi strävar efter att ersätta kapitalismen med en gemensam demokratisk hushållning inte bara i vårt land utan internationellt.
• Vi bygger den strävan på att försöka förena vår tids arbetarklass till en politisk maktfaktor som kan bryta dagens ekonomiska makthavares ställning.
• För att det ska vara möjligt måste den politiska samhällsmakten förändras så att den representerar de många arbetande människornas styre över alla samhällsnivåer.
• En omvälvning som i sin tur kräver att vi som strävar i den riktningen organiserar oss kring våra gemensamma målsättningar, både här hemma och internationellt.

Men det kan väl ändå inte bara vara några så få och så korta punkter som förenar oss som socialister och revolutionärer? Vad ska den gemensamma egendomen, makten och det nya sättet att styra syfta till, hur vill ni att de åtgärderna ska förändra samhället? På ett sommarläger Socialistiska partiet höll en gång, menade en representant från vänsterpartiets programkommission att vi revolutionära socialister verkade vara “besatta av själva frågan om makten”. I stället för att tala om vad vi anser om det ena eller andra i samhället och människornas liv, pratar vi mer om problemet med vem som styr och bestämmer. Och det rymmer faktiskt en god portion sanning.

Själva orsaken till att vår rörelse över huvud taget bryr sig om frågor om samhällsmakten, eller att över huvud taget existera, är vår övertygelse att alla människor har samma människovärde, samma rätt att leva och söka förverkliga sina möjligheter. Den övertygelsen genomsyrar också alla våra ställningstaganden vad gäller människornas liv och samhällets uppgifter här och nu. Det är utifrån den vi exempelvis bekämpar miljöförstöringen och vägrar acceptera att lösningarna blockeras av den kapitalistiska vinsten. Det är utifrån den övertygelsen vi vänder oss mot diskriminering och förtryck av kvinnor, människor av annan nationalitet eller hudfärg. Det är därför vi är mot fördomar och diskriminering av homosexuella eller människor som inte vill leva “som andra” o.s.v.

De politiska lösningar och de förändringar av samhället vi kämpar för uttrycker alla den förutsättningen: att alla människors lika värde och rätt att leva garanteras. Men vad människorna vill göra med sina möjligheter, när de jämlika förutsättningarna och respekten för allas livsmöjligheter garanteras, om det har vi faktiskt ingen uppfattning.

Frågor riktade till Högeralliansens företrädare i Umeå

Jobbfrågor till alliansens företrädare

Ni kanske vinner om vi gör såhär...

Jobben är en av valets huvudfrågor. Jag vill därför ställa tre frågor till företrädarna för den borgerliga alliansen i Umeå om jobben och framtiden.

Industrijobben i Umeå

Erfarenheterna av hur den ekonomiska krisen drabbade industrin är i färskt minne. Ett par tusen metallarbetare hamnade i arbetslöshet bara i Umeå. Regeringen Reinfeldts så kallade arbetslinje innebar för dem bara lägre ersättning under arbetslösheten.

men det är så djävla lamt. VI gör så här! Känn dig ägd, borgerligheten.

Förra hösten fanns ett allvarligt hot om att hela hyttmonteringen på Volvo Lastvagnar skulle läggas ned. IF Metallklubben arbetade intensivt för att monteringsjobben skulle bli kvar. Volvos transportbidrag har minskats med argumentet att det ska omfördelas till inlandet och småföretagen. Priset för detta kan bli att hundratals monteringsjobb försvinner. Jag tycker att alliansens företrädare har varit påfallande tysta och passiva när det gäller industrins framtid i Umeå.

Min fråga är: Vilken inställning har ni till ett utökat transportbidrag för industriföretagen i Umeå kommun och vilka krav tycker ni att det är rimligt att ställa på Volvo Lastvagnar för att monteringsjobben ska bli kvar under överskådlig tid?

A-kassan

Regeringen Reinfeldt sänkte ersättningsnivåerna i a-kassan som en av de första politiska åtgärderna. Samtidigt höjde regeringen egenavgiften och differentierade a-kasseavgiften. Resultatet blev att många lämnade a-kassan och därmed också fackföreningen. Nu förespråkar alliansen en obligatorisk a-kassa. Den borgerliga alliansen brukar framhärda privatisering, men i fråga om a-kassan vill man förstatliga. Erfarenheter från andra länder visar att en statlig a-kassa försvagar fackföreningsrörelsen och kollektivavtalen, pressar ned lönerna, ökar klyftorna i samhället, ökar handläggningstider och ger krångligare regeltolkningar.

Min fråga är: Vilka är era motiv för att slå sönder ett väl fungerande system med i huvudsak fackligt anknutna a-kassor när dessa redan regleras av politiska beslut och står under statlig kontroll?

Privatiseringar

Jag slås av det ständiga underkännandet av att driva verksamhet i kommunal regi som kommer från borgerligt håll. Senaste exemplet är det gemensamma debattinlägget i juli där Ni skriver att det kommer nya initiativ till privatiseringar av kommunal verksamhet om de borgerliga vinner valet.
Att kommunens innevånare äger gemensamma välfärdstillgångar är positivt.  För viktiga samhällsfunktioner, t.ex. kraftigt utbyggd kollektivtrafik som en nödvändig miljöinvestering, borde diskussionen rimligtvis handla om en återkommunalisering.  I många fall står ett privat vinstintresse i konflikt med samhällsnyttan. Skola och bibliotek är andra exempel på detta. Och att privatisering skulle ge fler eller tryggare jobb finns det inga belägg för.

Min fråga är: Kan ni utveckla vilka verksamheter ni menar ska privatisera och hur det ska ge fler och tryggare jobb för de anställda inom dessa områden?

Jan-Olov Carlsson

Vice ordf. IF Metall Volvo LV, Umeå

Oberoende socialistisk kandidat på Vänsterpartiets kommunlista

Att vara revolutionär del 10: Organisation

The Black Panther Party For Self-Defense (Klicka!)

Ytterligare en punkt som förenar vår typ av revolutionärer är insikten om att vi måste samla oss inom ramen för en gemensam organisation, ett politiskt parti. Inte bara för att effektivare kunna sammanfoga våra ansträngningar utan också av djupare skäl. Genom att göra våra erfarenheter till gemensam lärdom – något vår organisering underlättar – ökar vi möjligheten att förstå vår omvärld. Då kan vi upprätthålla vår strävan även i tider av motgång och individuell demoralisering. Och då kan vi upprätthålla våra erfarenheter som ett “gemensamt minne” som kan föras vidare mellan generationerna. Så att inte alla misstag måste göras om när nya människor tar vid, så att inte rörelsen varje gång måste börja om från noll.

Men är det inte risk att organiseringen fryser fast, blir konservativ och inte förstår det nya, att den själv föder fram en politisk kår med egna särintressen som försöker ta över och för egna syften utnyttja varje form av egen rörelse bland arbetande människor? Jo, den risken är stor. Och den representerar en ständig verklighet i ett samhälle där organisationer som överlevt sig själva bärs upp av statsfinansierade eliter som försöker parasitera på och uppsluka varje nytt försök till människors självverksamhet.

Även vår organisation är utsatt för den risken. Men när sociala krafter kämpar tvingas de ovillkorligen organisera sig på ett eller annat sätt. Om socialister själva skulle avstå – i namn av farorna – leder inte det till att de politiska motståndarna avstår, bara att de får en fördel och kan vara säkra på att vinna. Istället för att avstå från organisation på grund av riskerna måste vi göra tvärtom. Vi måste skapa en organisation som just bygger på en medvetenhet om dessa risker, vars tänkande och organisationsformer avsiktligt söker motverka dem. Vi tror att vi har en chans att göra det genom att försöka göra vår organisation helt igenom demokratisk, där alla utan fruktan kan kämpa för sin åsikt. Ja, där den åsiktskampen ses som fullständigt normal och rörelsens själva livsluft.

Samtidigt måste organisationen kunna vara handlingskraftig där alla respekterar de demokratiskt fattade besluten och där de enskilda medlemmarnas förmåga kan förenas bakom arbetet på att genomföra dem. Bara på det sättet kan man verkligen pröva de demokratiska besluten mot verkligheten – och efter en utvärdering ompröva dem.

Organisationen måste vara medvetet antibyråkratisk där inga privilegier knyts till politiska uppdrag och tjänster. Att bli förtroendevald ska inte innebära att man börjar klättra uppför någon ekonomisk karriärstege som man sedan med näbbar och klor söker klamra sig fast vid. Eller som man kan svinga sig från in i en högre mer ombonad klassvärld.

Till det antibyråkratiska måste knytas en medveten motverkan av de mönster för makt och överordning som präglar det klassamhälle vi verkar i så att rörelsen kan byggas på allas erfarenheter och röst. Det innebär inte bara att söka förhindra att auktoritära metoder, akademiskt översitteri och andra överhetsmaner tystar de många “vanliga” medlemmarna.

Det kräver också att den manliga dominans som så präglar hela samhället – och de sätt att arbeta, fördela och värdera som följer av den dominansen – avsiktligt motverkas.
Organisationen måste därtill, i sitt program och tänkande, besjälas av tillit till de arbetandes egen initiativkraft och självverksamhet. Denna tillit är inget som socialister har när det passar utan är själva utgångspunkten för vår rörelses politiska tänkande.

Och organisationen måste vara internationell så att likasinnades erfarenheter från hela jorden ingår i rörelsens tänkande och bidrar till att hålla målsättningarna levande.

Texten saxad från Röda Lund, texten skriven av Håkan Blomqvist.  Tack till er!